Och vad är det?

And what's this?

As I am mostly on my own, when I travel, there are rarely pictures of myself. Therefore I took advantage of my friend, who actually seemed to enjoy doing a photo session between the rocks.

Skogen var mörk och skuggig. Ingen vind lättnade hettan. Myggorna surrade omkring och myrarna kravlade på vägen. Vi fick inte stanna still om vi ville undgå plågan. Beckoljan stank men hjälpte ganska bra. Men min kompis ville inte ta den för luktens skull och svenska kryptyg är ganska ignorant när det gäller tyska medel. Även myrarna bet stackaren i ben.

The forest was quite dark and shady. No wind eased the heat. The moskitoes buzzed around our ears and ants scuttled along the path. We had to avoid standing still, if we desired not to be bitten. The laponian treat "tar pitch oil" worked well for me, but you smell like smoked ham or like having stood beside a bonfire for hours. My friend was wrinkling her nose and kept to her German stuff, which left no impression on neither moskitoes nor ants. Even the ants bit into her leg.

Någon gång fanns här också en älg.

Once upon a time there was also a moose here.

röd flickslända

large red damselfly

Frühe Adonislibelle

pyrrhosoma nymphula

missne

bog arum

Sumpfschlangenwurz

calla palustris

Svenskorna tar återvinningen på allvar. På flera eldplatser i området finns gamla tvättmaskinstrommor som grill.

Don't you know what to do with your old washing-machine. Well, have a look at the interesting Swedish example - a folk who takes recycling seriously. Get the washer drum out and use it as barbecue. The coals get well aired through the holes of the drum.

Vid pausen drömmde vi om ett bad i Vättern. Vi skulle bara åka in till Askersund för att hämta baddräkten och sedan köra vidare till den fina Viken vid Harge Uddar. Eldplatsen skulle ju bara vare 300 meter från stigen till parkeringsplatsen. Vad vi inte realiserade då var faktum, att det fanns två eldplatser. Och så dröjde vägen  och vi undrade hur långt 300 svenska meter skulle vara. Eller räknade dem ännu i mil? Efter en stund tittade jag på kartan och upptäckte vå misstag. Min kompis stönade. Blåserna på hennes fötter värkte.

Egentligen var det en jätte snygg stig genom ett gles och mossig björkskog förre vi kom in i tallskog igen, men vi var båda två trötta och längtade efter att dyka ner i vattnet.

While taking a break on the small peninsula with the picknick ground we dreamt of a bath in lake Vättern at the lovely bay we saw on our walk at Harge Uddar. The picknick ground was supposed to be 300 metres distance from the junktion to the parking lot. An end of the hike was in sight. Or so we thought.  What we hadn't realized was the fact, that there were two picknick grounds. And so we walked on and on and wondered, how long 300 Swedish metres were. Or did they still count in Swedish miles (1 Swedish mile = 10 kilometres)? After a while I looked onto the map (clever, eh?) and recognized our mistake. My friend sighed. The blisters on her feet were troubling her.

The trail was actually quite beautyful. It wound throught a light and boggy birch forrest with cotton gras glittering between the trees like little stars. Then when we finally reached the dark fyr forest again we had about a kilometre left to the car. Hope spread and the unquenched desire to drown ourselves in the clear water at Harge Uddar.

Dessa ursnygga pingstliljor växte direkt vid parkeringen.

These magnificent poet's daffodils stood directly at the parking lot.

Den skeptiska blicken gällde jättemyran, som krypte åt mitt håll.

The sceptical glance was caused by a giant ant, which scuttled into my direction.

Eftersom jag är mest ensam på tur finns det sällan bilder av mig. Därför utnyttjade jag tillvaron av min kompis. Och jag fick faktisk känslan, att han trivdes att göra en fotosession.

En annan molnlös dag hade börjat. Det skulle förmodligen bli den varmaste dagen om våren. Vi fyllde ännu mer flaskor med vatten, eftersom det blev lite knappt igår. När vi hade packat färdig begav vi oss till bilen. Den behövdes tydligen en tvätt efter färden på dammiga skogsvägar. Man kunne nästan se ingenting genom vindurutan. Så blev den första stop bensinmacken för att få fri sikte. Sedan begav vi oss ut på 205an mot Laxå. Det var en trevlig färd genom landsbygd, skogar och förbi de stora sjöarna Östersjön, Östra Laxsjön och Västra Laxsjön, så som mindre exemplar som Hullsjön och Skiren. När vi kom in till Laxå missade vi först vägskälet till E20an eftersom det var inte utskildrad. Men det gick bra att vända och snart var vi igen på rätta vägen. Vi åkte förbi Borasjön och genom Ramundeboda och sedan en stund till. Snart förre Finnerödja visade en skylt åt höger in till skogsvägen till Vargarviddarna. Vi kom förbi ett minimalsamhälle med namnet Trehörningen, sedan blev det skog igen. Vägen blev allt trångare och dammigare. Till slut kom vi fram till parkeringen. Det fanns ingen bil där. Vi var de endaste människorna i området. Naturreservaten var vår

Another cloudless day had started. It would probably be the hotest day of this spring. We filled even more water bottles than the day before, because we had been a little short of beverages then. After we were ready with packing we went to our car. It obviously needed washing after a day on dusty forest tracks. You could hardly see anything through the windowscreen. We left Askersund after a stop at the gas station and went out on road no. 205 till Laxå.  The road went through a lovely area with farmsteads, forests and many a lake at the roadside. When we came into Laxå we first missed the turn-off to the motorway as there was no sign on our side. However we could quickly turn around and get onto the E20 in the direction of Gothenburg. After we passed lake Bora on our left hand side and came through the village Ramundeboda we still had a bit to go before a sign on our right showed us the way into a track towards Vargarviddarna (Wolfs's plains). The track went a long way through forest, passed the miniature village of Trehörningen and got narrower and narrower till it ended in a cul-de-sac - the parking lot of Vargarviddarna (first photo). No other car was there. We were the only people in the area. The nature reserve was ours alone.

Vi tog först stigen ut till Högskogs Stormosse och Södra Åsmossen. Redan efter några minuter kom vi förbi en luxjaktstånd som var utrustad med en kontorsstol.

We took the pass to Högskogs Stormosse and Södra Åsmosse first. After a couple of minutes we passed a luxury stance which was outfitted with an office chair.

Det var fullkomlig tyst kring oss. Ibland hördes göken, ibland hördes andra fåglar, insekter surrade omkring, men inget ljud av mänsklig tillvaro hördes.

It was totally quiet around us. Somtimes we heard the cuckoo, sometimes other birds. Insects were buzzing around us, but no sound of human nature found its way into this reclusion.

I skyddet fanns ett häfte där folk, som hade rastat eller tältat här, skrev om sina opplevelsar och tankar.  Någon hade hört vargen om natten. En annan hade sett än älg i solnedgången på mossen. Sista besökaren hade varit här iförgår. Också han ensam i området.

Det fanns ett utsikttorn vid skyddet med blick över mossen. En gök flög förbi. I mossen fanns ett ensam fotspår av en älg, men ingenting syntes.

At the refuge we found a booklet where people, who came by for a break or who camped here, wrote down their observations and thoughts.  One couple heard the wolf during the night. Another saw a moose on the moor in the sunset. The last visitor was here two days ago. He too was the only person in the nature reserve that day.

Next to the refuge was a watch stand, from where we looked over the bog. A cuckoo flew past us. In the bog we saw a single footstep of a moose. Nothing else.

På vägen tillbaka hittade vi en fågelbo vid vägkanten.

On the way back we found a bird's nest on the floor.

Den färgranna tranbären.

The bright coloured cranberry.

Die leuchtendrosa Moosbeere.

Vaccinium oxycoccus.

De såg ut som gravkullar, men i länsstyrelsens blad fanns ingen hänvisning till gravfält. Kanske  har att göra med träkolframställingen eller järnbruket som fanns i området. Har någon en idé?

They look like graves to me, but in the leaflet about the nature reserve is no mention of stone graves in the area. Maybe these "buildings" have to do with the iron or charcoal winning in the area. I don't know.

Området värka vara fjärrallans paradis. Överallt flygade och fladdrade dem.

The area seemed to be a butterfly paradise. They were flying around everywhere.